levasommedberoende

Det är inte allt för sällan barn till missbrukare eller andra dysfunktionella familjer  själva blir missbrukare eller gifter sig med en missbrukare eller liknande problematik orsaken till detta är väl att vi kan detta!? vi vet hur det fungerar vi finner en viss trygghet i det i alla fall jag. Jag vet ju själv hur jag ska hantera en människa med problematik eftersom jag levt med en sådan människa 24/7 i 17år. Jag vet  ju inget annat?  jag vet inte hur det är att ha en pappa som är nykter jämt. Men i hela mitt liv har jag önskat mig en nykter pappa. År 05-06 träffade jag en kille som blev mitt allt i stort skett de var han som jag rymde till när pappa söp de var han jag flyttade i en ålder av endast 17år gammal.  Det var han som var min värld på nått vis man kan kalla det lite av en besatthet på något vis för vad jag än gjorde så försökte jag göra det för honoms skull... det tog ju inte länge innan första stupet kom då jag kom på han att smussla med andra tjejer  men vad än mina vänner sa till mig om att han var dum i huvudet osv så var det honom jag lyssnade på fast än jag innerst inne visste att fy fan vad du ljuger mig upp i ansiktet nu. Jag är ju van de dära att stå där och vara en fin fasad för något så fult. detta hände ju inte bara en gång utan ett par gånger med ett par månders mellanrum... Jag var helt övertygad om att de här var livet lixom även solarna har sina fläckar.. Mitt kontrollbehov ökade givetvis och jag började med alla former och regler att försöka läsa hans sms när han inte såg. detta märkte han såklart efter ett tag och började stänga av telefon låsskydda varenda dag... och jag överdriver nog inte när jag säger att jag försökte minst en gång per dag att hacka mig in på hans användare på datorn! Den här killen fick verkligen mig att tro att vårat förhållande var sunt rakt igenom jag gick aldrig på hans lögner men jag trodde de var sunt! att bli nertryckt på ett sådat vis nertryckt kanske är lite väl magstarkt jag vet inte men  på nått vis var de väl ändå det jag var? nertryckt? jag visste mycket väl vad som pågick  men gjorde inte ett skit åt de för jag trodde de var sunt! Augusti 2009 tog det slut mellan oss.. jag var såklart ledsen men de var ett gemensamt beslut  för under det sista året som gick så var han i stort skett aldrig hemma han var  hemma där han kom ifrån som ligger ett 150mil ifrån där  vi bodde nästan varenda månad i slutet  var han hemma här i stan så  höll han sig gärna på jobbet för att sedan komma hem sent på kvällen och sova för att åka och jobba igen på morgonen dagen efter. Detta gjorde såklart att jag kände mig som ett offer  jag försökte med alla medel till att en början i detta stadium lappa ihop vårat förhållande men jag såg han åka längre och längre bort. LIVRÄDD! för att bli övergiven jag grät mig till sömns varenda natt i princip.
När det väl tog slut i vårat förhållande och han åkte hem till sin hemstad till sin nya flickvän som satt där hemma och väntade så var jag såklart förstörd jag log utåt  men innuti skrek jag! jag  ville skrika slå!  detta pågick i många månaders tid. Min ilska och frustration över hur detta blev såhära!  men jag log utåt jag hade ju min borg min fasad som ingen kunde ta sig in i. Till en dag i  höst/vinter jag minns de såväl  de sömnlösa nätterna, tårarna, skammen,hoppet som övergav mig. Livslusten som inte längre fanns. De var inte många minuter jag inte grät ska jag säga  pendlade mellan hopp och förtvivlan! beskyllde mig själv för diverse saker! "var det inte så att de var mitt fel? det var väl ändå jag som jagade honom in i armarna på en annan tjej?". Än idag skulle de inte förvåna mig om jag genast skulle kasta mig i armarna på en karl som visar sig vara precis lika dan som mitt ex otrygga relationer för detta e jag ju van! hela min barndom har jag haft en otrygg relation till min pappa.


Idag kan jag se detta som att jag också har sviter från min pappas sjukdom som jag väljer att kalla det för.
Jag har ärvt sjukdomens karaktärsdrag förutom drickandet. Som barn lärde man sig att inte visa sina känslor och detta är något som hänger med än idag som jag måste börja arbeta med. Jag föredrog ju även spänning och oro i vårat förhållande än att avslutade i tid och i stället skaffa en sund relation... Nåja nu ska jag börja avrunda.


var bara tvungen att skriva av  mig lite.

Funderar starkt på att börja gå på dessa möten.. kan vara väldigt bra för att bearbeta saker och ting från barndomen och ända fram till nu..  och givetvis känna att man inte är ensammen.. för vissa stunder känns de verkligen som man är den enda som har missbrukande förälder.. just nu är jag inne i en svacka det är mycket som händer i mitt liv och på nått vis beter jag mig som en uppkäftig tonåring inte verbalt men i sättet jag spottar och fräser och gör diverse saker som man gör när man är 14 år ungefär så just nu skulle de faktiskt kännas riktigt bra med ett möte...

Vuxna barn till alkoholister eller andra dysfunktionella familjer  har som Anonyma alkoholister 12 steg som man betar av steg för steg. de ser ut som följande.

Vi medgav att vi var maktlösa inför effekterna av beroende, och att vi inte kunde hantera våra liv.

Vi började tro att en Kraft större än vi själva kunde göra oss till hela människor igen

Vi beslöt att överlämna vår vilja och vårt liv i händerna på Gud, sådan vi uppfattade Gud.

Vi gjorde en grundlig och ärlig moralisk personlig inventering.

Vi medgav inför Gud, oss själva och en annan människa våra fels verkliga natur.

Vi var fullständigt beredda att arbeta tillsammans med Gud för att avlägsna våra dysfunktionella beteenden.

Ödmjukt bad vi Gud att befria oss från våra brister.

Vi gjorde en förteckning över alla de personer vi skadat och var villiga att gottgöra dem.

Vi gottgjorde alla dessa människor så långt det var oss möjligt, utom då det kunde skada dem eller någon annan.

Vi fortsatte vår personliga inventering och då vi gjorde fel, medgav vi det genast.

Vi försökte genom bön och meditation förbättra vår medvetna kontakt med Gud, sådan vi uppfattade Gud, varvid vi endast bad om kännedom om Guds vilja med oss och kraft att fullfölja den.

När vi genom dessa steg nått ett andligt uppvaknande, försökte vi föra detta budskap vidare till andra

Om jag ska tala utifrån mig själv och mina erfarenheter som medberoende så var det först när jag satt på en föreläsning om medberoende som jag själv förstod hur fruktansvärt medberoende jag var.
Man behöver inte leva med en gravt alkoholiserad/narkomaniserad anhörig eller vän för att vara medberoende det räcker gott och väl med  den beroendes missbruk svårigheter som drar in oss andra i en destruktiv process.
De börjar med förnekandet man försöker med all sin makt att smyga och dölja den beroendes missbruk. Man ursäktar personens dåliga beteenden till tex, vänner, arbetskamrater, släktingar osv. Sen börjar man "agera" ut problemet. I mitt fall var det så att jag blev helt tvärs över i många sammanhang jag skrek, bråkade osv. Vi människor när vi utagerar så är det en psykologisk term för de impulsival, omogna och ansvarslösa beteenden för att vi på något vi måste klara våran inre stress. När man gått igenom dessa två stadium så kommer man till de tredje steget. Man försöker förändra den beroende.  Just i denna fas så vet jag att jag försökte med allt som stog i min makt för att försöka förändra min pappa och hans levende. Detta slutade i ett totalt kaos pappa började i en period att dricka mer förmodligen för att göra motstånd mot mina predikningar och tjat så därför kändes flaskan lättare att ta till. Nu kommer avskärmningen vanligtvis i denna fas så börjar anhöriga till den beroende att avskärma sig från samhälle, vänner, andra anhöriga för att undvika pinsamheter. Jag personligen gjorde aldrig de min pappa är  inte den som är ute på samhället och super och lever rövare utan han är ute i förrådet drar i sig sin 70:is  går in och smäller av i princip och mellan varven så är han uppe och lever om med oss andra.  Jag har däremot sökt mkt tröst och trygghet hos mina vänner och dom har verkligen ställt upp när de har vart hopplöst läge.
Slutfasen är oftast att man ger upp, man orkar inget mer nu efter att ha levt flera år med en missbrukande anhörig. I vårat fall så slutade de med att min mamma gick i väggen, brorsan är fortfarande kvar i någon sorts förnekelse och själv sitter jag här nu med vetskapen om att min pappa har en sjukdom han är alkoholist, jag kan inte rädda hans liv. Jag har slutat tjata på honom. Han vet vad som gäller den dagen han själv vill ta tag och tillfriskna från sin sjukdom den dagen kommer jag stå vid hans sida.


Råd från Al - anon (organisation för anhöriga till alkoholister)

Försök inte styra din alkoholist, det kan du inte. Du mår mycket bättre när du slutat försöka.

Övertag inte hans eller hennes ansvar - alkoholisten kan möjligen börja växa upp om han eller hon får ta det själv.

Vägra vara offer - den rollen är lika destruktiv som alkoholistrollen.

Tänk mera på dig själv - ta mer ansvar för dig själv och de andra människorna omkring dig.

Vägra vara "möjliggörare" av fortsatt missbruk genom att trösta alkoholisten, ringa till jobbet och ljuga osv. Säg istället "Du får helt ta ansvar för det där själv!"

Skydda inte din alkoholist från följderna av hans/hennes drickande."Smärta är den största gåvan" - många alkoholister är inte villiga att göra något ordentligt åt sitt alkoholproblem förrän de"nått botten". Om man skyddar en alkoholist från smärtan fördröjer man tillfrisknandet.

är en träffpunkt  för män och kvinnor som har alkohol och/eller drogproblematik. Här delar man av sig av erfarenheter, förhoppningar och dess styrka med varandra. Här löser man problemen tillsammans och stöttar varandra till att ha en total drogfrihet.

Det finns bara ett enda krav för att vara med i AA eller NA= Anonyma narkomaner är att man vill leva ett liv nyktert.

Jag har vart med  som elev på ett behandlingshem  där man använder sig av Anonyma alkoholisters 12 stegs program. Min första tanke när jag läste de 12 stegen var jävla bullshit.. jag  köpte inte alls detta med gud och högre makter eftersom jag inte alls är religiös på något vis.. men redan efter ett par veckor så såg jag att de hjälpte ju på dessa människor gud behövde inte vara  deras högre makt de kunda vara allt från deras fru/man till barn till läskedrycker till kompisar...  helt otroligt är de!!  och idag fast än jag inte själv har någon problematik så använder jag mig ibland av vissa steg steg för att kunna bearbeta  min egen ångest och skam över min fars sjukdom.
 Sinnesrobönen är något jag använder mig av dagligen ibland flera gånger! AA ber denna bön

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra.
Mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden."