Hur vet man om man är medberoende.
Om jag ska tala utifrån mig själv och mina erfarenheter som medberoende så var det först när jag satt på en föreläsning om medberoende som jag själv förstod hur fruktansvärt medberoende jag var.
Man behöver inte leva med en gravt alkoholiserad/narkomaniserad anhörig eller vän för att vara medberoende det räcker gott och väl med den beroendes missbruk svårigheter som drar in oss andra i en destruktiv process.
De börjar med förnekandet man försöker med all sin makt att smyga och dölja den beroendes missbruk. Man ursäktar personens dåliga beteenden till tex, vänner, arbetskamrater, släktingar osv. Sen börjar man "agera" ut problemet. I mitt fall var det så att jag blev helt tvärs över i många sammanhang jag skrek, bråkade osv. Vi människor när vi utagerar så är det en psykologisk term för de impulsival, omogna och ansvarslösa beteenden för att vi på något vi måste klara våran inre stress. När man gått igenom dessa två stadium så kommer man till de tredje steget. Man försöker förändra den beroende. Just i denna fas så vet jag att jag försökte med allt som stog i min makt för att försöka förändra min pappa och hans levende. Detta slutade i ett totalt kaos pappa började i en period att dricka mer förmodligen för att göra motstånd mot mina predikningar och tjat så därför kändes flaskan lättare att ta till. Nu kommer avskärmningen vanligtvis i denna fas så börjar anhöriga till den beroende att avskärma sig från samhälle, vänner, andra anhöriga för att undvika pinsamheter. Jag personligen gjorde aldrig de min pappa är inte den som är ute på samhället och super och lever rövare utan han är ute i förrådet drar i sig sin 70:is går in och smäller av i princip och mellan varven så är han uppe och lever om med oss andra. Jag har däremot sökt mkt tröst och trygghet hos mina vänner och dom har verkligen ställt upp när de har vart hopplöst läge.
Slutfasen är oftast att man ger upp, man orkar inget mer nu efter att ha levt flera år med en missbrukande anhörig. I vårat fall så slutade de med att min mamma gick i väggen, brorsan är fortfarande kvar i någon sorts förnekelse och själv sitter jag här nu med vetskapen om att min pappa har en sjukdom han är alkoholist, jag kan inte rädda hans liv. Jag har slutat tjata på honom. Han vet vad som gäller den dagen han själv vill ta tag och tillfriskna från sin sjukdom den dagen kommer jag stå vid hans sida.
Råd från Al - anon (organisation för anhöriga till alkoholister)
