Duktig.
-"Idag drack alla utom jag." (låter ruskigt stolt på rösten)
-"Jamen vad bra!"
(pappa tittar på mig med en blick som säger ungefär men vafan säg nå mer gör vågen eller nått.)
pappa fortsätter sedan..
-"Ja, dom drack ett par öl och alkoläskar men jag drack inte en droppe!"
Jag:
-"härligt! det är jätte bra fortsätt med det då!" med en glättig ton men samtidigt konsekvent i tonfallet.
Pappa fortsätter titta på tv utan att röra en min.
Jag är jätte stolt över min pappa som höll sig nykter igår medans de andra drack, det var så gulligt att se honom han var som ett barn som väntar på belöning..=)
be mig..
Tror du att ensamhet kan dölja vad du känner?
Göm dig så får du ingenting,
Jag kan förstå att jag har plågat mina
vänner, som dom har sett mig dra omkring.
Det fanns nätter då jag frös i ensamhet.
Jag förnekade väl då
hur sekunder kunde bli en evighet när
jag kommit bara för att gå
Be mig så stannar jag kvar.
Vill du veta vem jag är?
Be mig så stannar jag kvar.
Det finns inget som hindrar oss här.
Hur många dagar har jag lämnat att försvinna
när jag förbannat att dom fanns?
Letar du värme där ett hjärta slutat brinna
har du din själ nån annanstans.
När jag trodde att jag hittat vad jag drömt
har jag svävat i det blå.
Vad jag sedan var på väg till har jag glömt
när jag kommit bara för att gå.
Att inte tappa tron
En liten gnista hopp och tro finns fortfarande kvar att en dag så blir pappa nykterist samtidigt finns rädslan där en dag kommer min pappa hittas död pga sitt missbruk.
Jag gråter nästan varje dag över hur det kunde bli såhär, jag funderar mycket på hur man kan svika sin familj så innehelvetes mycket? hur kan man ta till flaskan i stället för sina egna barn och sedan tro på en förlåtelse?
Hur kan man tro att ens egna barn ska kunna acceptera att se sin egen far sakta gräver sin egen död?
Samtidigt vet jag att min pappa inte gör detta för att på något sätt vara jävla dum eller elak, utan det är sjukdomen som gör så här med min,våran pappa.
Tänk att ett dött-ting kan ha så fruktansvärt stark makt över en människa så att man gång på gång sårar andra människor, sårar sig själv..
Den dagen min pappa väljer att ta makten över sin sjukdom och tillfriskna den dagen kommer jag förlåta honom för allt som han har gjort. Jag älskar min pappa fastän pappa är alkoholist så är han fortfarande en människa och jag har velat döda honom, slå honom, säga upp kontakten med honom!
Men trots allt han har utsatt sig själv och oss andra familjemedlemmar så älskar jag honom! överallt annat! för han är min pappa.
Jag tänker mycket på människorna i vårat samhälle framför allt ungdomarna, som vandrar efter en väg som är allt annat än spikrak. Människorna som går en väg genom droger,kriminalitet och allt vad som hör till.
Jag vill bara gråta när jag tänker på det, sen kan jag inte låta bli att tänka på dessa människor som vill tillfriskna som går in för det för 100% dessa människors anhöriga som inte orkar träffa deras son,dotter, far eller mor för dom orkar helt enkelt inte troligtvis pga rädslan att bli svikna igen av deras make,fru,dotter,son osv. Jag har haft samtal med ett par ungdomar som har haft det just såhär de vill bli drogfria men ser ingen vits till de för de har ingen att gå till deras mammor och pappor bryr sig inte längre säger dom.
Personligen tror jag inte det handlar om att de inte bryr sig längre, utan jag tror det handlar mycket om att det är för smärtsamt att se sin familjemedlem hamna i en sådan här situation med droger eller alkohol man vet helt enkelt inte hur man ska hantera situationen . Absolut finns det säkert anhöriga som verkligen inte vill veta av sina barn eller fru eller make och helt lämnar det åt sitt öde.
Men jag tror aldrig att man slutar älska sina anhöriga oavsett vad det är för sorts problem man har.
Sedan har vi dessa krigare som kämpar sig upp och rättar till sina liv som tar makten över sin sjukdom och får ett underbart liv! jag är fruktansvärt imponerad av dessa människor. Jag är sjäövklart jävligt stolt över de människor som försöker! det betyder att de vill i alla fall!
Men vägen till ett tillfrisknande är minsann inte lätt det är en process och denna process är allt annat än spikrak till en början men efter ett tag så börjar kurvorna att plana ut vägen blir sakta men säkert rakare.
Allting börjar i alla fall med att man måste acceptera att man är maktlös sen får man arbeta sig vidare uppåt steg för steg.
När man jobbar med missbrukare särskilt ungdomar så kommer man dessa ungdomar väldigt nära på något vis, det tyr sig till en förmodligen så beror detta på att de ser på en som en vuxen gestalt. De känner att man bryr sig och vill hjälpa.
Jag försöker att inte dömma någon människa utan se denne för vad den faktiskt är och skrapa lite till på ytan för att se vilken fin människa detta faktiskt är.
Det var väl allt för idag.
Tack.
Sängen + 10patienter
började tänka på två 'gamla' brukare.. så jag tänkte vadå jag söker dom på facebook och när jag hittar dessa människor så ser jag på deras öppna loggar var och varannan dag. fest, supa , kröka. vilket gör mig lite ledsen till mods. inte att jag tänker fan, vad gjorde vi för fel utan rent utav sagt vad fan var det som fick denna personen att vilja trycka i sig en massa piller eller vad var de nu som gjorde att suget ökade.
Jag har följt dessa loggar ett tag och ser allt som oftast denna kommentar 'sol , varmt öl i solen skål'
men alltså ja jag vet inte hur man ska säga
visst fan blir man besviken särskilt när det är en person man tror på jag är rätt övertygad om att denna människa kommer få rättsida på sitt liv. Men det är inte idag och kanske inte i morgon men en annan dag.
Personen måste själv vilja bli nykter och drogfri och vill man inte det så går det inte. För man är nykter och drogfri för sin egen skull ocn ingen annans.
Ikväll har jag kännt mig väldigt illa till mods, jag har rent haft ångest över saker och ting allt från min egen pappa till 10 patienter i sängen som man tänker, fan hur kunde jag ha gjort där kunde jag ha sagt annorlunda osv.
Jag vill gråta och jag tänker göra det och de handlar inte om någon jävla självömkan utan om sorg och frustration.
Dagens känsla - Ångestfyllld.
Dikt.
Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra.
Mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.
Tack.
Frustration
Tänker tillbaka på min barndom när familjen hade planerat utflykter eller resor eller bara ett besök hos någon.
Ni vet när man längtade så tok mycket att det bara kittlade i hela kroppen och fjärilarna dansade i magen.
Förhoppningarna var hur stora som helst. Det kunde min pappa rasera på bara 2-3 sekunder.
De där kittlandet i kroppen böts ut till att man blev stel som en pinne i kroppen, de dansade fjärilarna i magen böts ut till en stor fet klump som gjorde ont. Förhoppningarna försvann och sorgen och tårarna kom i stället.
den mening han lade ut på 2-3 sekunder löd: -"vi måste stanna hemma idag, pappa måste fixa det där. Vi åker imorgon istället!"
Det värsta var att jag visste att nu är det inte många minuter bort innan han är knallkork. Besvikelsen man känner går fan inte att beskriva. Det gör så fruktansvärt FRUKTANSVÄRT ont inom en! att gång på gång bli lovad saker och ting men när det väl kommer till kritan så blir det inte så! Pappa tar till flaskan i stället för att umgås med sina barn. Pappa frågade ofta om det gick bra att vi åkte och gjorde besöket eller resan dagen efter eller till helgen. Jag svarade oftast med ett mm.. vad skulle man säga? fastän jag hade sagt nej! nu jävlar ska vi göra detta besöket! vad har jag att säga till om farsan tar ju till flaskan ändå. Han föredrar flaskan före mig.
Min pappa har förstört min tillit till människor jag kan inte lita på människor till 100% för skulle jag göra det så skulle dom garanterat svika mig för det har min pappa i de flesta fall alltid gjort.
Säger någon till mig att jag lovar att ringa dig ikväll bara en sådan skit grej och denna personen glömmer bort det eller liknande så blir jag jätte besviken, fastän jag vet innerst inne att dessa människor ringer inte mig för att de vill vara dumma eller elaka utan de kom bara något i vägen. Men fortfarande blir jag så besviken!
Ibland undrar jag om man skulle kunna vrida tillbaka tiden och göra saker och ting annorlunda skulle min pappa ha gjort de då? Alltså skulle han ha tänkt längre än vad näsan hans räckte och inse att va fan håller jag på med?
vad utsätter jag mig själv och mina barn och min fru för? så här kan de fan inte fortsätta!
Idag blir jag äcklad av hur min pappa betedde sig när vi barn var små som när sånt här hände han lovade och lovade men tog till flaskan i slutändan så försökte han för det mesta kompensera oss barn dagen efter med att ge oss en slant eller köpa godis åt oss fastän de var veckodag. Allting för att döva sitt dåliga samvete!
Ibland vill jag skrika åt min pappa är du jävlat slut i huvudet! öppna dina jävla blå ögon! ser du vad du gör!? du gräver din egen jävla död! ser du inte vad du gör mot dig själv framför allt men även mot din familj!
IDIOT!
Det värsta jag tycker med min pappa det är att han trycker ner andra missbrukare ,
han är då fan inte som som de värdelösa meningslösa missbrukarna som sitter på behandling eller de som sitter på stan! min pappa tycker att människor som sitter på behandlingshem eller de som sitter ute på stan det är misslyckade människor och detta är hans egna ord.
Min pappa är en hemmasupare! han visar sig inte längre ute bland folk när han super! han står där i sitt lilla kryp in och drar i sig sin 75:a sen är det tack och godnatt. Min pappa lever i sin förnekelse ! han inser inte att han är maktlös inför alkoholen och att han i stort skett förlorat kontrollen över sitt liv.
Missbrukare är inte misslyckade människor det är personer som har trampat snett i livet och fortsatt trampa på den banan, antagligen för att det vid sin första sup eller sin första holk var fast i skiten och trodde inte att deras liv skulle sluta så här. För vem fan tror att man ska bli alkis efter sin första sup eller 10starköl eller efter sin första holk? finns nog inte en jävel som tror det! Jag trodde inte heller att jag skulle bli beroende första gångern jag rökte cigaretter idag har jag rökt i 11år det är fan inte så bara att sluta med cig heller.
Nej, nu avrundar jag detta.
Adjö.
Pappa, jag saknar dig.
Jag saknar min pappa! om jag skulle få sitta ner med min pappa och säga precis vad jag ville.. så skulle jag nog säga vem fan tror du att du är som har rätten att ta ifrån mig min pappa...
Det är precis så det är den där förbannade alkoholen gör min pappa till någonting som han inte är när han är nykter. Ett monster!
Jag förbannar den dagen min pappa tog sin första sup.
