levasommedberoende

Hur jävla hopplöst det kan kännas att min pappa inte vill till tillfriskna från sin sjukdom, så har jag fortfarande ett hopp och en tro om att en dag kommer han kanske att ändra inställning och inse att han är maktlös inför alkoholen.

En liten gnista hopp och tro finns fortfarande kvar att en dag så blir pappa nykterist samtidigt finns rädslan där en dag kommer min pappa hittas död pga sitt missbruk.
Jag gråter nästan varje dag över hur det kunde bli såhär, jag funderar mycket på hur man kan svika sin familj så innehelvetes mycket? hur kan man ta till flaskan i stället för sina egna barn och sedan tro på en förlåtelse?
Hur kan man tro att ens egna barn ska kunna acceptera att se sin egen far sakta gräver sin egen död?

Samtidigt vet jag att min pappa inte  gör detta för att på något sätt vara jävla dum eller elak, utan det är sjukdomen som gör så här med min,våran pappa.

Tänk att ett dött-ting kan ha så fruktansvärt stark makt över en människa så att man gång på gång sårar andra människor, sårar sig själv..

Den dagen min pappa  väljer att  ta makten över sin sjukdom och tillfriskna den dagen kommer jag förlåta honom för allt som han har gjort.  Jag älskar min pappa fastän pappa är alkoholist så är han fortfarande en människa och jag har velat döda honom, slå honom, säga upp kontakten med honom!
Men trots allt han har utsatt sig själv och oss andra familjemedlemmar så älskar jag honom! överallt annat! för han är min pappa.

Jag tänker mycket på  människorna i vårat samhälle framför allt ungdomarna, som vandrar efter en väg som är allt annat än spikrak. Människorna som går en väg genom droger,kriminalitet och allt vad som hör till.
Jag vill bara gråta när jag tänker på det, sen kan jag inte låta bli att tänka på dessa människor som vill tillfriskna som går in för det för 100% dessa människors anhöriga som inte orkar träffa deras son,dotter, far eller mor för dom orkar helt enkelt inte troligtvis pga rädslan att bli svikna igen av deras make,fru,dotter,son osv. Jag har haft samtal med ett par ungdomar som har haft det just såhär de vill bli drogfria men ser ingen vits till de för de har ingen att gå till deras mammor och pappor bryr sig inte längre  säger dom.

Personligen tror jag inte det handlar om att de inte bryr sig längre, utan jag tror det handlar mycket om att det är för smärtsamt att se sin  familjemedlem hamna i en sådan här situation med droger eller alkohol man vet helt enkelt inte hur man ska hantera situationen . Absolut finns det säkert  anhöriga som verkligen inte vill veta av sina barn eller fru eller make och helt lämnar det åt sitt öde.
Men jag tror aldrig att man slutar älska sina anhöriga oavsett vad det är för sorts problem man har.

Sedan har vi dessa krigare som kämpar sig upp och rättar till sina liv som tar makten över sin sjukdom och får ett underbart liv! jag är fruktansvärt imponerad av dessa människor. Jag är sjäövklart jävligt stolt över de människor som försöker! det betyder att de vill i alla fall!

Men vägen till ett tillfrisknande är minsann inte lätt det är en process och denna process är allt annat än spikrak till en början men efter ett tag så börjar kurvorna att plana ut vägen blir sakta men säkert rakare.

Allting börjar i alla fall med att man måste acceptera att man är maktlös sen får man arbeta sig vidare uppåt steg för steg.

När man jobbar med  missbrukare  särskilt ungdomar så kommer man dessa ungdomar väldigt nära på något vis, det tyr sig till en förmodligen så beror detta på att de ser på en som en vuxen gestalt. De känner att man bryr sig och vill hjälpa.

Jag försöker att inte dömma någon människa utan se denne för vad den faktiskt är och skrapa lite till på ytan för att se  vilken fin människa detta faktiskt är.

Det var väl allt för idag.

Tack.