Deprimerande
Idag kommer jag berätta om en fd. arbetskollega vi jobbade tillsammans under ett par år. Denna killen hade sen 13års ålder intagit diverse kemikalier dagligen tills den dagen han fyllde 20år då han fick ett erbjudande att börja jobba som personlig assistent givetvis med den förutsättningen att han slutade med drogerna.
Han flyttade hit dit jag bor städade upp sig och började jobba som pers.ass vi träffades och blev väldigt bra vänner under 14års tid gav han fan i drogerna... han älskade livet, visst hade han sina dippar men han var stark och tog sig i kragen han gav sig fan på att inte börja om med drogerna.
Han träffade en kvinna och livet var rosenrött kan man väl säga de fick ett barn. Detta barnet hade kolik påfrestningen blev för stor att vara tillgänglig dag som natt och ändå jobba han fixade inte. Han började sakta men säkert om med drogerna i smyg. Tills det blev ohållbart han blev avskedad med omedelbar värkan hans kvinna valde att lämna honom han orkade inte längre.Drogandet tog återigen överhand.
Idag cirka ett år senare har jag fortfarande ingen aning om han lever jag vet inte vart han är och hur han mår. Det man hör är lösa rykten om att han är värre nu än vad han tidigare var. Man ser ibland på facebook att han vart ut en sväng men inget mer än det.
I början kunde man ibland träffa honom på stan och då fick man alltid en bamse-kram och en viskning i örat "förlåt."
Det som jag vill ha sagt med allt detta är att jag anklagar absolut ingen för vad som hänt, givetvis är det ingens fel. Men ja alltså som sagt det jag vill ha sagt är att de kan gå så snabbt från att ha allting som man vill ha till att ha någonting som man aldrig mer ville ha. Inom loppet av ett år tappade denna grabben allt som var "värt" någonting för honom flickvän,barn,jobb och kompisar. Jag försvarar inte heller killen här på något vis. Men jag tycker det är förbannat tragiskt. Man hör många säger han har gjort sitt val han valde drogerna framför sitt eget barn!
Jag tror inte alls han har VALT! drogerna framför sitt eget barn, visst alla människor har sitt jävla val att börja knarka eller att inte börja innerst inne vet du ju alltid konsekvenserna av drogandet. Men jag tror knappast att snubben tänkte att nä fy fan mitt barn har ont i magen nu måste jag skjuta i mig en rackare. Jag tror däremot att det blev för mkt av allt allting blev för jobbigt vi tar den enklaste vägen ut lixom.
Jag tror inte heller att killen hade planerat att hans liv skulle bli till misär igen att han skulle falla så jävla hårt han tänkte kanske någonstans inom sig att vafan en gång är ingen gång nog fan fixar jag det ingen behöver väl få veta?
Saken är den en beroendeperson kan i regel aldrig bara röka en spliff, trycka lite tabletter eller ta sig en sup.
Absolut finns det människor som kan detta men i regel så är det faktiskt så att tar man ett återfall så är det kört.
Jag hoppas även att denna karl kommer att ta sig upp ur skiten igen att han en vacker dag kommer stå där med sitt charmiga leende och sina härliga glittrande ögon och krama mig och jag kan säga åt honom "Du fixade det!"
Jag hoppas att detta blir väldigt snart för det sista jag såg av honom var inte roligt att se hans ögon glittrade inte längre de var sorgsna och hans leende var tillgjort. Däremot hans kram var hjärtligt.
Denna arbetskamrat är en arbetskamrat som satt djupa spår i mig, jag vet i stort skett allt om honom och han vet i stort skett allting om mig. Därför känns det väldigt väldigt jobbigt att veta att han finns där ute någonstans förmodligen påtänd. Jag tänker på honom varenda dag lever han?? När man jobbar på de stället som vi jobbade på tillsammans så träffar man ju på gemensamma arbetskollegor man hör hur de pratar om honom hur han kunde göra så här, hur kan man vara så jävla dum osv.
Och det gör mig ledsen för som sagt jag tror inte att han började om att knarka pga att hans barn tex hade ont i magen eller att han bråkade med kvinnan i sitt liv eller något annat, jag tror suget blev större och större och till slut så blev allting för mycket för honom och som sagt vad väljer man? den enklaste vägen ut givetvis, så gör vi väl allihop i regel? Hur förbannat jävla tragiskt det än är så tror jag inte han ville hamna där han är idag, utan de är hans beroendesjukdom som tagit över honom.
Men jag hoppas och ber för honom och alla andra aktiva beroendepersoner där ute att de ska finna rätt väg igen!
och slutligen vill jag berömma alla ni andra nyktra alkoholister och narkomaner som verkligen håller er på rätt väg! ni är fruktansvärt starka och jag beundrar er! helt otroligt!
Man kan som sagt aldrig vara nykter och drogfri för någon annans skull!
Det viktigaste först & en dag i taget!!!!!
Puss på er!!
