missbrukarfamiljen.
Ibland när jag läser om missbrukarfamiljer så blir jag så ledsen.. jag tycker att jag har haft en förjävlig uppväxt. Men då läser man om människor som har haft det 7 resor värre. Barn som har blivit skrämda till tystnad osv.
En gemensam nämnare som jag i regel hittar i allt jag läser är just de att man pratar aldrig om det.
Man pratar aldrig om att man har en mamma eller pappa eller annan anhörig som super eller knarkar.
Det vet jag av egen erfarenhet när kompisarna började prata om vems mamma eller pappa som man trodde drack mest hur jävla obehaglig situationen blev man började skruva på sig och ville mest av allt sjunka genom jorden. Eller på den tiden när farsan fortfarande hängde på krogen kom hem knallkanon i arslet utan plånbok och hade spytt ner taxin.
Eller när vi var på någon fest farsan skulle "bara" dricka någon öl det slutade med att det blev bråk eller att han somnade..
MEN MAN PRATADE ALDRIG OM DET!
vänner och bekanta frågade aldrig rakt ut om hur mkt farsan drack,de snackades bakom ryggen i stället iofs vet jag inte vilket som är bäst om de hade konfronterat oss direkt och frågat men hur står det till egentligen med ****! vad hade man sagt då? förmodligen vadå? vad menar du? han är bara lite för trött eller han mår lite illa så vi ska nog åka hem nu.
Inte fan hade man sagt åt dem att men de ser du väl min pappa är alkoholist kan du vara snäll att hjälpa mig att få in honom på ett behandlingshem så jag kan få en pappa som är nykter och drogfri.
Jag har aldrig trott att jag kunde ha ett behov att faktiskt få prata med någon som är med om samma sak eller med psykolog eller terapeut men när jag 2006 återförenades med min barndomskompis som sitter i samma båt med en alkoholiserande pappa och vi kunde bolla tankar och funderingar med varandra kring detta ringa varandra om vi var ledsna eller om det var nått.
Det räcker med att ringa och säga jaha idag är farsan i flaskan igen.. mer än så behöver det inte vara jag behöver inte ha värsta utlägget för att hon ska förstå varför jag tycker det är så jobbigt att farsan dricker för hon vet för hon har upplevt det själv.
Absolut har jag haft vänner som jag har kunnat prata med om jag hade velat! mina vänner vet att min pappa är alkoholist men det är inte så att jag har suttit och sagt till dem varenda gång farsan har supit att nu sup farsan igen snarare tvärt om man har dolt det. Ljugit och sagt nej han är och jobbar, nä men han är och fiskar osv.
I alla fall så känns det väldigt skönt att jag och min väninna har varandra som vi kan prata med, för hur det än är och man känner att nä vafan inte behöver jag väl någon att prata med så är det alltid skönare när det är sagt, när du har någon att bolla dina tankar och funderingar, känslor osv. för när du har lagt på luren eller ni har sagt hejdå så känns det så fruktansvärt mycket lättare det är som att 10kg sten rasar från ens axlar när man har fått "bikta" sig.
Så för att göra en sammanfattning av allt detta kruxet nu då så vad jag vill ha fram är att prata!! prata med någon din vän som du känner att du vill prata med eller ta kontakt med en psykolog eller terapeut. Ibland kan det även vara väldigt skönt att få prata med en helt utomstående som inte vet ett enda dug om en.
Men prata! det känns bättre efteråt.. och det är okej att gråta och vara ledsen,förbannad, hatisk och vad det nu kan vara.
Tack och hej för idag.
