levasommedberoende

för att fortsätta på föregående inlägg så kan jag tillägga att jag är nog klängrankan i detta fallet.
Jag har alltid varit omedvetet rädd för närhet, fruktansvärt rädd att ty mig till någon eller att någon ska närma sig mig på något vis. Om någon visat tycke för mig har jag direkt avfärdat det, vem fan skulle tycka om mig. När jag och mitt ex blev ett par var jag under 4års tid livrädd att bli övergiven. LIVRÄDD att dagen skulle komma då han inte längre ville ha mig. Jag har insett nu först vilken fruktansvärt dålig självkänsla och självbild jag har haft.
Detta är något som jag fightas med i stort skett varenda dag, går något jag gör åt pipsvängen ja, då står jag där och tankebanerna går direkt till något negativt - fan vad värdelös jag är varför fixade jag inte de där då. En arbetsuppgift på jobbet går inte som det skulle och någon annan fixar den bättre - Jaha nu fixade jag inte detta så hon var tvungen att fixa det åt mig nu tycker hon att jag är dålig som inte kunde ordna upp de här.
Sedan kan jag bli jävligt förbannad när jag märker hur jävla bra andra människor tycker dom är. Jag upplever alltså att de själva tycker att de är störst, bäst och vackrast i stort skett men jag vet att i grund och botten så handlar detta bara om mitt eget avund.

 Under min uppväxt så kan jag inte påstå att mina föräldrar inte har brytt sig om mig för de har de verkligen gjort. De har alltid sagt att de älskar oss barn och så, men någonstans har jag inte trott på detta utan i stället avfärdat detta och jag vet att de har mycket att göra med att jag tog på mig ansvaret över min pappas drickande om inte jag hade födds eller om inte jag hade gjort de där så hade han inte supit... Jag har aldrig kunnat känna mig helt trygg i mitt hem de har för det mesta funnits någon sorts osäkerhet under uppväxten typ som att pappa säger att man har gjort nått bra men de hörs i tonen att de var inte tillräckligt bra.  De är så svårt att beskriva men ni kanske förstår ungefär hur jag menar.

Men som sagt min självkänsla är något som jag fightas med varenda dag.
Jag kan idag ställa mig i spegeln och säga fan vad jag är bra, eller be om hjälp. fixar jag inte situationen så försöker jag att inte se de som en nedgång utan istället som en lärdom. Det är fan inte lätt men jag är på väg vissa dagar är lättare än andra,  men tar jag ett steg bak så tar jag sedan tre steg fram igen.


Nu ska jag lägga igen mina blå.

Tack.