Att växa upp i en missbrukarfamilj.
Ja som rubriken lyder så tänker jag berätta lite om hur jag upplevde det att växa upp med en missbrukande pappa.
Min pappa har ända sedan jag föddes supit inte dagligen men ungefär var tredje dag. Det var väl först där vid sex års åldern som jag började uppleva min pappa som obehaglig när han var full, inte är de ju sådär jätte trevligt att se sin pappa ramla in i saker skrika och leva djävul. Jag minns att de jag tyckte var mest obehagligt med pappa när han drack var att han alltid var kolsvart i ögonen med andra ord väldigt ofta på dåligt humör. De var då man täppte igen truten på sig själv och bara höll med i allt han sa allt för att inte skapa en konflikt.
När jag var liten tyckte jag väl inte de var så stor sak att vandra med min mamma kommunen runt i flera timmar snarare tvärt om det var skönt eller skönt men det var någon slags frihet på något vis man behövde inte vistas i pappas närhet när han drack på ett par timmar. Man visste att när man kom hem där kring 22-23 snåret så låg han avsmullen och man fick kanske sova någon timma innan han vaknade och man skulle sätta på stereon på hyffsat hög volym med låten sympathy for the devil med rolling stones gärna på repeat som snurrade på fram mot morgonkvisten.
När jag kom upp i 9-10års åldern så passade de ju inte att vandra omkring med mamma hela kvällarna utan nu började man ju umgås med kompisarna sitta hemma hos dom största delen av kvällen men det har nog inte gått en kväll än under mina drygt 25år som jag inte har tänkt på mamma vad hon gör och vart hon är när hon är ute och går, är hon ledsen?, känner hon sig ensammen?
På något vis känns det som att jag har svikit min mamma den dagen när jag valde att flytta hemifrån. Att de var ett svek att jag lämnade henne med pappa för att flytta ihop med min dåvarande sambo. Jag vet att mamma inte alls tänker så men fortfarande kan jag inte låta bli att tänka så.
När man kom upp i tonåren där kring 12-14 så förstod man ju att det här är jääävligt fel så här ska det inte vara det är inte normalt att min pappa krökar ordentligt 3dagar i veckan, vems pappa gör det? ingen av mina kompisars pappor gjorde då det vad jag då visste. Pappa sa mycket till mig att du säger väl inte till dina kompisar att pappa är full idag. Nej, det gjorde jag ju givetvis inte för dagen efter skulle jag förmodligen bli belönad med någonting dagen efter en ny barbidocka eller en godispåse. Min pappa var nämligen så att han försökte döva sitt dåliga samvete med att kompensera oss med saker.
Det fungerade väl bra tills man kom upp i 15-16 års ålder när jag insåg att vafan min pappa försöker ju köpa oss barn. Vad håller han på med liksom. Det var här jag också ångrade att jag inte tog upp detta direkt med honom att de går fan inte att köpa andra människor men min rädsla för hur han skulle reagera satte stopp. Ångesten, skammen, skulden Har i alla år funnits där hos mig Ångesten och rädslan för hur fan det ska gå för min pappa. Skulden är det mitt fel att pappa dricker? har jag gjort något fel när han bara fortsätter med det?
Skammen för alla saker han har gjort, skämt ut oss inför människor ring i fyllan till folk och bett dom dra åt helvete osv.
Efter att ha levt i alla dessa år med en missbrukande pappa så inser man nu hur innehelvetes medberoende man har varit förnekelsen, minimeringarna allt för att beskydda min egen pappa, idag inser jag att det är fan inte det jag har gjort med mina lögner och förnekande så har jag snarare bidragit till att min pappa kan dricka ännu mer.
Men det är även idag som jag kan inse att min pappa har en sjukdom. En sjukdom som bara han kan bestämma sig att tillfriskna från och när han väljer att ta det steget vilket jag hoppas blir snart så kommer jag finnas där som stöd för honom.
Varje dag ber jag en bön att min pappa ska sluta med sitt missbruk för sina barns och fru's skull men framförallt för sin egen skull! Om ni läsare bara kunde ha minsta aningen hur förbannat bitter jag har varit på min pappa under alla dessa år hur jag har gråtit och skrikit rakt ut i tomma intet av frustration bara för att jag inte har kunnat förstå hur fan min pappa har kunnat välja spriten framför sin familj! Jag har hatat och jag har älskat på samma gång, jag har velat dräpa och jag har velat krama!
För att sammanfatta det sista jag skrev så har jag en hatkärlek till min pappa.. Jag älskar honom så jag kan dö och jag hatar honom ibland så mycket att jag har till och med kunna dräpa honom inte ordagrannt men näst intill haha.
Nåväl.
Ska avrunda nu det börjar bli dags att lägga igen de blå.
Ni som orkar läsa allting jag skriver får gärna skriva vad ni tycker och tänker om det jag skriver och fråga gärna om det är något speciellt ni skulle vilja veta.
Tack.
Min pappa har ända sedan jag föddes supit inte dagligen men ungefär var tredje dag. Det var väl först där vid sex års åldern som jag började uppleva min pappa som obehaglig när han var full, inte är de ju sådär jätte trevligt att se sin pappa ramla in i saker skrika och leva djävul. Jag minns att de jag tyckte var mest obehagligt med pappa när han drack var att han alltid var kolsvart i ögonen med andra ord väldigt ofta på dåligt humör. De var då man täppte igen truten på sig själv och bara höll med i allt han sa allt för att inte skapa en konflikt.
När jag var liten tyckte jag väl inte de var så stor sak att vandra med min mamma kommunen runt i flera timmar snarare tvärt om det var skönt eller skönt men det var någon slags frihet på något vis man behövde inte vistas i pappas närhet när han drack på ett par timmar. Man visste att när man kom hem där kring 22-23 snåret så låg han avsmullen och man fick kanske sova någon timma innan han vaknade och man skulle sätta på stereon på hyffsat hög volym med låten sympathy for the devil med rolling stones gärna på repeat som snurrade på fram mot morgonkvisten.
När jag kom upp i 9-10års åldern så passade de ju inte att vandra omkring med mamma hela kvällarna utan nu började man ju umgås med kompisarna sitta hemma hos dom största delen av kvällen men det har nog inte gått en kväll än under mina drygt 25år som jag inte har tänkt på mamma vad hon gör och vart hon är när hon är ute och går, är hon ledsen?, känner hon sig ensammen?
På något vis känns det som att jag har svikit min mamma den dagen när jag valde att flytta hemifrån. Att de var ett svek att jag lämnade henne med pappa för att flytta ihop med min dåvarande sambo. Jag vet att mamma inte alls tänker så men fortfarande kan jag inte låta bli att tänka så.
När man kom upp i tonåren där kring 12-14 så förstod man ju att det här är jääävligt fel så här ska det inte vara det är inte normalt att min pappa krökar ordentligt 3dagar i veckan, vems pappa gör det? ingen av mina kompisars pappor gjorde då det vad jag då visste. Pappa sa mycket till mig att du säger väl inte till dina kompisar att pappa är full idag. Nej, det gjorde jag ju givetvis inte för dagen efter skulle jag förmodligen bli belönad med någonting dagen efter en ny barbidocka eller en godispåse. Min pappa var nämligen så att han försökte döva sitt dåliga samvete med att kompensera oss med saker.
Det fungerade väl bra tills man kom upp i 15-16 års ålder när jag insåg att vafan min pappa försöker ju köpa oss barn. Vad håller han på med liksom. Det var här jag också ångrade att jag inte tog upp detta direkt med honom att de går fan inte att köpa andra människor men min rädsla för hur han skulle reagera satte stopp. Ångesten, skammen, skulden Har i alla år funnits där hos mig Ångesten och rädslan för hur fan det ska gå för min pappa. Skulden är det mitt fel att pappa dricker? har jag gjort något fel när han bara fortsätter med det?
Skammen för alla saker han har gjort, skämt ut oss inför människor ring i fyllan till folk och bett dom dra åt helvete osv.
Efter att ha levt i alla dessa år med en missbrukande pappa så inser man nu hur innehelvetes medberoende man har varit förnekelsen, minimeringarna allt för att beskydda min egen pappa, idag inser jag att det är fan inte det jag har gjort med mina lögner och förnekande så har jag snarare bidragit till att min pappa kan dricka ännu mer.
Men det är även idag som jag kan inse att min pappa har en sjukdom. En sjukdom som bara han kan bestämma sig att tillfriskna från och när han väljer att ta det steget vilket jag hoppas blir snart så kommer jag finnas där som stöd för honom.
Varje dag ber jag en bön att min pappa ska sluta med sitt missbruk för sina barns och fru's skull men framförallt för sin egen skull! Om ni läsare bara kunde ha minsta aningen hur förbannat bitter jag har varit på min pappa under alla dessa år hur jag har gråtit och skrikit rakt ut i tomma intet av frustration bara för att jag inte har kunnat förstå hur fan min pappa har kunnat välja spriten framför sin familj! Jag har hatat och jag har älskat på samma gång, jag har velat dräpa och jag har velat krama!
För att sammanfatta det sista jag skrev så har jag en hatkärlek till min pappa.. Jag älskar honom så jag kan dö och jag hatar honom ibland så mycket att jag har till och med kunna dräpa honom inte ordagrannt men näst intill haha.
Nåväl.
Ska avrunda nu det börjar bli dags att lägga igen de blå.
Ni som orkar läsa allting jag skriver får gärna skriva vad ni tycker och tänker om det jag skriver och fråga gärna om det är något speciellt ni skulle vilja veta.
Tack.
Kommentarer
Trackback
