Hej!
Jag väljer att vara anonym i denna bloggen av olika orsaker här skriver jag mest av mig om mina tankar och funderingar kring beroendesjukdomen. Jag bor i en stad någonstans i Sverige. hela mitt liv har jag levt ett liv med en alkoholiserad pappa och haft vänner som råkat illa ut.
Jag ska även tillägga att det är först år 2009 som jag kom i underfund med att min pappa har en sjukdom. En sjukdom som han inte kan styra över.. han är maktlös inför spriten. Min pappas vredesutbrott som han har haft ett x antal gånger under min livstid har jag klandrat mig själv för det var mitt fel att pappa söp.. hade jag gjort annorlunda i vissa situationer under dagen så kanske han inte hade tagit till flaskan? de var tankar som snurrade i mitt huvud i många år. När jag åkte till kompisar de dagar jag visste pappa skulle supa så sa han ofta "-visst inte säger du till kompisarna att pappa super idag." och det gjorde jag ju inte heller.. till den dagen mina kompisar inte kunde hålla sig från att fråga mig om min pappa super mycket. Då brast allting först kom försvaret! "min pappa super minsann inte mer än vad era pappor gör!" sen kom jag på mig själv vafan sitter jag och ljuger för varför ska jag försvara honom egentligen? men det sa jag inte då. utan jag sa sedan "han dricker väl någon gång då och då." Vi pratade inte mer om det den kvällen jag cyklade hem jag minns så väl känslan när man närmade sig hemmet.. tankarna som snurrade i huvudet lever han? hur full är han? är han arg? den där klumpen i magen som bara växte och växte.. på flera meters avstånd kunde man höra ljudet av bruce springsteen , rolling stones eller liknande som dånade ut genom fönsterna Känslan med de kalla handtaget som mötte min kallsvettiga hand när jag skulle öppna ytterdörren klumpen i magen som nu var så stor att den höll på att explodera.. tankarna som snurrade i huvudet. Tryckte ner handtaget försiktigt och drog sakta upp ytterdörren lyssnade ifall jag skulle höra om han var vaken greppade snabbt hundkopplet och hunden och gick ut igen. smygtittningarna genom fönsterna för att se om han sov eller om man var tvungen ta en promenad till så man kunde nästan vara säker på att han hade smällt av ordentligt när man kom hem. kodorden man använde till övriga familjemedlemmar så de skulle förstå att farsan söp utan att han själv skulle förstå att man "tjallade". Jag har många gånger sett min pappa som ett monster när han har supit när man gick och la sig i sängen hörde morsan och farsan bråkade utanför (tillägg: min mamma är nykterist dricker inte en droppe.) då tårarna började rinna nerför kinden tankarna om varför kan inte min pappa vara som alla andras pappor? alla gånger som jag har gråtit mig till sömns i vild förtvivlan och i sorg över min pappa. Alla lögner man har dragit för kompisar och andra anhöriga och släkt. All ångest, rädsla, sorg sen tänker jag på min mamma om jag är medberoende vad är inte hon då? och så kommer all skuld,ånger, sorg över hur jag la över mycket på min mamma när jag var mindre. "LÄMNA ALKISJÄVELN DÅ SÅ VI KAN LEVA ETT NORMALT LIV!" de är en mening som min mamma har fått höra många gånger och även "JAG SKA GÅ TILL SOC DU KAN INTE HINDRA MIG OCH JAG TÄNKER INTE STICKA MED NÅGOT UNDER STOLEN!" allt de där + allt med pappa fick min stackars mamma bära. Min pappa är än idag inte nykter men idag kan jag se de från ett annat håll. Min pappa har en sjukdom och min pappa är maktlös inför spriten vi övriga är maktlösa inför våran pappa och man. När min pappa inser att han är maktlös inför sin drog den dagen kommer jag stå brevid min pappas sida och stötta honom genom eld och vatten. Innan dess kan jag inte göra så mycket än det jag redan försökt att göra.
Sitter just nu och lyssnar på Totta Näslund - en clown i mina kläder.
Tack.
Jag ska även tillägga att det är först år 2009 som jag kom i underfund med att min pappa har en sjukdom. En sjukdom som han inte kan styra över.. han är maktlös inför spriten. Min pappas vredesutbrott som han har haft ett x antal gånger under min livstid har jag klandrat mig själv för det var mitt fel att pappa söp.. hade jag gjort annorlunda i vissa situationer under dagen så kanske han inte hade tagit till flaskan? de var tankar som snurrade i mitt huvud i många år. När jag åkte till kompisar de dagar jag visste pappa skulle supa så sa han ofta "-visst inte säger du till kompisarna att pappa super idag." och det gjorde jag ju inte heller.. till den dagen mina kompisar inte kunde hålla sig från att fråga mig om min pappa super mycket. Då brast allting först kom försvaret! "min pappa super minsann inte mer än vad era pappor gör!" sen kom jag på mig själv vafan sitter jag och ljuger för varför ska jag försvara honom egentligen? men det sa jag inte då. utan jag sa sedan "han dricker väl någon gång då och då." Vi pratade inte mer om det den kvällen jag cyklade hem jag minns så väl känslan när man närmade sig hemmet.. tankarna som snurrade i huvudet lever han? hur full är han? är han arg? den där klumpen i magen som bara växte och växte.. på flera meters avstånd kunde man höra ljudet av bruce springsteen , rolling stones eller liknande som dånade ut genom fönsterna Känslan med de kalla handtaget som mötte min kallsvettiga hand när jag skulle öppna ytterdörren klumpen i magen som nu var så stor att den höll på att explodera.. tankarna som snurrade i huvudet. Tryckte ner handtaget försiktigt och drog sakta upp ytterdörren lyssnade ifall jag skulle höra om han var vaken greppade snabbt hundkopplet och hunden och gick ut igen. smygtittningarna genom fönsterna för att se om han sov eller om man var tvungen ta en promenad till så man kunde nästan vara säker på att han hade smällt av ordentligt när man kom hem. kodorden man använde till övriga familjemedlemmar så de skulle förstå att farsan söp utan att han själv skulle förstå att man "tjallade". Jag har många gånger sett min pappa som ett monster när han har supit när man gick och la sig i sängen hörde morsan och farsan bråkade utanför (tillägg: min mamma är nykterist dricker inte en droppe.) då tårarna började rinna nerför kinden tankarna om varför kan inte min pappa vara som alla andras pappor? alla gånger som jag har gråtit mig till sömns i vild förtvivlan och i sorg över min pappa. Alla lögner man har dragit för kompisar och andra anhöriga och släkt. All ångest, rädsla, sorg sen tänker jag på min mamma om jag är medberoende vad är inte hon då? och så kommer all skuld,ånger, sorg över hur jag la över mycket på min mamma när jag var mindre. "LÄMNA ALKISJÄVELN DÅ SÅ VI KAN LEVA ETT NORMALT LIV!" de är en mening som min mamma har fått höra många gånger och även "JAG SKA GÅ TILL SOC DU KAN INTE HINDRA MIG OCH JAG TÄNKER INTE STICKA MED NÅGOT UNDER STOLEN!" allt de där + allt med pappa fick min stackars mamma bära. Min pappa är än idag inte nykter men idag kan jag se de från ett annat håll. Min pappa har en sjukdom och min pappa är maktlös inför spriten vi övriga är maktlösa inför våran pappa och man. När min pappa inser att han är maktlös inför sin drog den dagen kommer jag stå brevid min pappas sida och stötta honom genom eld och vatten. Innan dess kan jag inte göra så mycket än det jag redan försökt att göra.
Sitter just nu och lyssnar på Totta Näslund - en clown i mina kläder.
Tack.
